Historia

Jönåkers Golfbana - från tanke till 18 hål.
Sent på eftermiddagen den 26 oktober 1988 stannade jag traktorn på kullen nära Kobacken - där 16:e green nu ligger. Jag hade en stund funderat på hur området jag befann mig i kunde tänkas se ut om 10 år - eller om 20 år efter det att den relativt unga, men övermogna granskogen i Kobacken huggits ner samt återplanterats. Nu blundade jag och föreställde mig 10 ha svart granskog - i förlängning troligen 20-25 ha - täcka dessa marker. Samråd med skogsvårsstyrelsen om avverkning och plantering kommande år hade redan hållits, men var det riktigt att göra så?

Jag såg ut över dalen med bäcken därnere - en golfbana, hur vore det? Min svåger i Småland hade i många år entusiastiskt pratat om golf och någon gång hade jag väl funderingar på att fråga hur lång kön på Ärila var, men längre hade det inte kommit. Inom fem minuter bestämde jag mig - det måste undersökas och bearbetas. På kvällen testade jag idén med Ritva, min hustru, som inte skyggade för tanken.

Vid kontakt med Golfförbundet rekommenderades jag vidtala företagare på orten. Jag ringde upp företagare i Jönåker, några var avvaktande, andra blev intresserade. Nu ville jag ha kontakt med banarkitekten Sune Linde, men han vistades vintern nere i Spanien och skulle återkomma först i april. Istället började jag kontakta folk inom Golfförbundet, myndigheter, golfbanebyggare och några ledande inom Ärila-golfen. Rolf Löfgren från Golfförbundet kom och tittade, representanter från Ärila likaså. Alla gillade området jag visade för dem - det mellan Rinkebyvägen och Valingevägen, men tyckte nog att det skulle bli trångt med 18 hål på drygt 35 ha. Efter ytterligare kontakt med fornminnesnämnden insåg jag detta själv och beslöt att "offra" även södra delarna av åkrarna för golfen.

I mitten av april dök så Sune Linde upp, och till min stora glädje accepterade han direkt området. "Jag skall rita banan åt dig", sa han genast. Visst kände jag tvivel och skepsis i luften från olika håll, men nu började "golfbollen" att rulla och den 8 maj 1989 togs beslutet att bilda en golfklubb. Redan i detta inledande skede insåg jag Sune Lindes storhet som banarkitekt, inspiratör och rådgivare. Hans kunnande kring mycket som berört vår klubb och bana har i efterhand framträtt än tydligare och sannolikt besparat oss och klubben många felsteg.

Kontakter med myndigheter (20 sådana skulle samråda) pågick hela året 1989, 1990 och halva året 1991. Under tiden förberedde jag banbygget så långt det gick och tog tillsammans med Ritva en gröna kortkurs på Ärila. Ritva och jag besökte många banor, färdiga eller under byggnation, och pratade med banfolk. Våren 1990 anlade jag en putting green invid ladugården och sex veckor senare började vår första pro tillsammans med elever ta den i besittning. Hösten 1989 hade rangen anlagts och där övades ambitiöst. Korthålet såddes sommaren 1990 och där kom snart stenplockningen igång, med flitiga medlemmars bistånd. Detaljplanen för banan antogs hösten 1990, men bygglovet fick vi först våren 1991, då de stora schaktarbetena också påbörjades.

8 ha mark inköptes från Valsberg för att minska påverkan för övriga grannar och samtidigt förenkla och förbättra bankonstruktionen på södra bandelen. Den 31 maj 1991 - när schaktmaskinen (som kostade 18.000 kr/dag) hade hållit på i två månader, en stor grävare i en månad och notan för banan nått en bra bit över miljonen - beslutade Sveriges Riksdag att retroaktivt från 1999-01-01 höja momsen för markarbeten från 3,95 % till 25 % - och, vad värre var, ta bort avlyftningsrätten för moms i golfsammanhang. Att få 2-2,5 miljoner i kostnadsökning utöver de beräknade 10 miljonerna kändes som en kalldusch, men 15 000 kbm lera från dammarna hade då grävts upp och det var bara att köra på. Hösten 1991 utförde jag med grävarhjälp dräneringar på norra bandelen, ett område som hela tiden måste hållas redo för vidare byggande.

Som alla känner till så mattades konjunkturerna och beslut fattades att tills vidare bygga färdigt endast hål 1-9 under 1992, utan fairwaybevattning (dock förberett för denna) och utan gräs-tees för att hålla nere kostnaderna. Ett klokt beslut. Färdigställande av hålen 1-9 kunde ske under relativt goda väderleksförhållanden, men efter sådden av fairway och ruff öppnades himlens alla slussar med 130 mm regn inom några få dagar. Banan liknade ett månlandskap och jag förundras ännu idag över att över att skadorna inte blev större än de blev. Gräs-tees fick anstå till 1995, då också ett övningsområde anlades. Samma höst bestämdes att hålen 10-18  skulle byggas påföljande år. Detta senare bygge har fortlöpt enligt ritningarna med skickliga maskinförare som hjälp och naturligtvis med, som jag tycker, Sveriges meste och bäste golfbanearkitekt som dirigent. Banans norra del utvecklas växtmässigt på ett positivt sätt, torka till trots (då växer istället rötterna). Nu tre veckor före invigningen, återstår lite bunkerarbete med sandifyllning och tre mindre broar att bygga - sen ska vi spela.

Vi får hoppas att vädret under hösten tillåter en hel del spel, men under alla  förhållanden var rädda om vår bana och vårda den för framtiden till allas vår glädje!

Till allra sist vill jag och Ritva, som två av oss i klubben, innerligt tacka alla dem - ingen nämnd, ingen glömd - som varit delaktiga i det vår klubb och vår bana står för idag.

Jäder 1997-08-24

Pentti Aulin



Fredag den 14 september 2007
En milstolpe... Banan övergick i klubbens ägo och firades med en invigningstävling lördagen den 6 oktober 2007.
null